Lek och lekytor

Av Bobbi

[This post is in swedish because of being a bit too complicated for me to translate at the moment!]

Förra inlägget handlade om ARG:ets möjlighet att skapa en värld skild från den verkliga, placerad i ett lager ”ovanpå” verkligheten, vilket kan möjliggöra en form av lek för vuxna. Jag vill fortsätta denna diskussion om lek, och möjligheten till lek, genom att ta upp ett annat fenomen som inte är spelrelaterat. Men först en definition av lek:

Vad är lek?
[Följande stycke är hämtat från mitt examensarbete i Interaktionsdesign, Lekfulla spel, 2005.]

”Lek är en frivillig handling eller sysselsättning, som förrättas inom vissa fastställda gränser i tid och rum i enlighet med frivilligt accepterade men obetingat bindande regler; den är sitt eget ändamål och åtföljes av en känsla av spänning och glädje och medvetandet av något som är ’annorlunda’ än det ’vanliga livet’.”

Detta är Johan Huizingas definition av lek från boken ”Den lekande människan” (Homo Ludens, 1945).
Jonas Linderoth menar i sin avhandling ”Datorspelandets mening” från 2004 att en inte helt ovanlig definition av lek är att leken är sitt eget mål, och den går ut på att leka. Leken är sin egen mening och dess innersta natur finns i dess intensitet, i möjligheten att entusiasmera och att den uppfattas som lustfylld (Huizinga, 1945). Man leker för att ha roligt, helt enkelt.
Brodin och Lindstand menar i rapporten ”Några reflektioner kring lek och leksaker” (2005) att det dock kan finnas en fara i att definiera leken som något man gör bara för att det är roligt, eftersom det då kan betraktas enbart som ett tidsfördriv. De vill att leken ska värderas upp i vuxnas ögon, att vi ska tillmäta leken dess rätta värde som det viktigaste ett barn kan ägna sig åt.

Än vuxna då?
Är inte lekandet viktigt för vuxna? Är det så som många tycks tro att vi någonstans runt inträdet i tonåren växer ifrån att leka? Det beror kanske på vilka aktiviteter vi klassar som lek.
Det finns flera exempel på aktiviteter som vuxna ägnar sig åt, som har lekinslag och som kan ses som gränsöverskridande – på det sättet som lek överskrider gränserna för ”det vanliga livet”. Ett exempel som jag berört som hastigast på min personliga blogg, är en form av skrivande (som möjligtvis har fler gränsöverskridande kvaliteter än litterära), nämligen slash fiction. Slash går ut på att ta två redan existerande karaktärer, fiktiva eller verkliga, oftast män, och para ihop dem i en kärleks- och/eller sexuell relation, som man sedan skriver om. Eftersom det är en något kontroversiell form av litteratur pågår detta ofta lite i skymundan på internetcommunities, befolkade av de invigda.

Vad består lekelementet i slash av?
De flestas mål med att skriva slash är nog inte att bli berömda, tjäna pengar eller ens få något utgivet på traditionellt sätt, utan det görs för att ha roligt. Det är en inre drivkraft som ligger till grund för att skapa slash, och den bottnar både i behovet av att leka med andra och i den egna sexualiteten.
I ett community vars medlemmar skapar RPS (real person slash – slash som handlar om verkliga personer) om exempelvis två fotbollspelare, skapas en värld befolkad av frivilligt deltagande personer, avskild från den verkliga världen i tid och rum, med sina egna regler, sitt eget ändamål, och definitivt åtföljd av en känsla av spänning och glädje för de deltagande :) – helt i enlighet med Huizingas definition av lek. Communityts medlemmar är t ex väl medvetna om att de här två fotbollspelarna antagligen (eller kanske) inte har ett homosexuellt förhållande i verkligheten, men i den uppsatta lekvärlden kan de ha det utan att det ifrågasätts.

Är det omoraliskt att leka på det här sättet?
Frivilligheten som gäller de lekande människorna i communityt, gäller inte för föremålen för deras intresse; objekten som figurerar i deras lek. Så, är det omoraliskt att använda andra, verkliga människor som leksaker, och framför allt, är det omoraliskt att dokumentera det i skriftlig form och publicera på nätet?
Det kan definitivt diskuteras, men samtidigt känns det som att dessa diskussioner ofta utgår från ett äldre synsätt på det skrivna ordet och på texter (som statiska publikationer) och på våra medier (som publikationsverktyg snarare än kommunikationsverktyg).
Människor behöver nämligen ytor att leka på, och där fyller internet en viktig funktion. Få kan väl tycka att det finns något omoraliskt i själva leken i sig (jo, så klart finns de som tycker så också) men däremot finns det troligtvis fler som anser det tvivelaktigt att publicera de texter som både möjliggör och är produkten av leken.
Kan man tänka sig att vi i stället skulle kunna avdramatisera inställningen till det publicerade, och acceptera att detta är en lek som människor håller på med? Lek skapar mening och expansion, och är därför viktigt både för barn, unga och vuxna. Men hur är det okej att leka?
I slashberättelserna lägger man oftast till en disclaimer som talar om att berättelsen är fiktiv. Men publiceringen sker också oftast i ett sammanhang, som är den lekvärld som skapats av de deltagande.
Så, kan man betrakta ett community som en lekplats, där det är okej att göra sådant som inte annars vore okej?

Läs mer om slash på Tanja Suhininas blogg.