Mera argt om kvinnor

Av Bobbi

Sweden Cleantech Incubators bjuder in till ett Runda Bords-samtal kring varför så få kvinnor är entreprenörer, styrelseledamöter och anställda inom hi-tech. Ett bra initiativ tycker vi.

Det första som händer när man går in på deras sajt är att det kommer en undersökning om ämnet. Fint, tänker jag och klickar mig vidare. Men när frågorna kommer baxnar jag.
Det här är första frågan och dess svarsalternativ:

Färre kvinnor är entreprenörer i teknikbranschen. Vad tror du det beror på?

• Kvinnor är mindre riskbenägna
• Kvinnor är inte lika uppfinningsrika
• Kvinnor har inte tid att utveckla sina eventuella affärsidéer
• Kvinnor vill inte avsätta den tid som krävs för att driva ett företag
• Kvinnor har svårt att hitta stöd för sina affärsidéer
• Kvinnor ser inte potentialen, vågar inte tro på sina affärsidéer
• Samhällssituation, ovana och omedvetet förlegat tankesätt hindrar kvinnan från att se möjligheterna
• Kvinnor söker sig till andra branscher

Det är inte sant, tänker jag. Inte ett enda svarsalternativ ger mig möjligheten att peka ut en annan orsak än att kvinnorna själva är anledningen till att de inte startar företag, sitter i styrelser, ledningsgrupper etc. Och jag kan inte ange ett eget svar.
Det alternativ som vid en första anblick kan tyckas handla om strukturella faktorer är formulerat så här:
Samhällssituation, ovana och omedvetet förlegat tankesätt hindrar kvinnan från att se möjligheterna
Hos vem ligger det omedvetet förlegade tankesättet? Finns det möjligtvis andra faktorer som påverkar? Jag tycker att detta är ett typexempel på hur man söker inre orsaker till strukturella fenomen.
Visst påverkar inre faktorer och dem måste vi arbeta med, men det här är komplexa frågor och det provocerar mig att inte få lov att ge ett komplext svar. I stället tvingas jag välja mellan enklaste möjliga alternativ som alla lägger hela förklaringen hos kvinnorna själva. Ja, det går att starta och driva företag som kvinna, och ja, vi måste förändra oss själva och vår syn på företagande men parallellt med detta måste många andra förändringar ske.
Tanken slår mig att det kanske är ett medvetet provocerande från frågeställarens sida, för att få veta undersökningsdeltagarnas attityder? Men det blir ändå missvisande, för jag som inte känner att något av påståendena stämmer – vad ska jag svara?
Som man frågar får man svar, brukar det ju heta, och här känns det som att fördomarna om gruppen får råda.

Det blir tydligt att någonting är konstigt om man byter ut innehållet i frågorna:

Färre män är delaktiga i hem och familj. Vad tror du det beror på?

• Män är mindre empatiska
• Män är inte lika kärleksfulla
• Män har inte tid att bygga upp sina eventuella relationer
• Män vill inte avsätta den tid som krävs för att hålla relationer levande
• Män har svårt att hitta stöd för sin roll som pappa/make
• Män ser inte potentialen, vågar inte tro på sina relationer
• Samhällssituation, ovana och ett förlegat tankesätt hindrar mannen från att se möjligheterna
• Män söker sig till andra områden i livet

eller kanske så här:

Fler män är delaktiga i kriminella gäng. Vad tror du det beror på?

• Män är mer riskbenägna
• Män är mer uppfinningsrika
• Män tar ett mindre ansvar för hem och familj och har därför tid att utveckla sina eventuella kriminella talanger
• osv...
  

Ja, jag vet att det är hårddraget. Men det visar också hur konstigt det blir om man bara sätter individuella faktorer som förklaring till samhälleliga fenomen.

Resten av frågorna berör inte i någon större utsträckning ens åsikter kring manligt/kvinnligt företagande, utan består av diverse frågor kring att starta företag, ta in riskkapital med mera.
Tyvärr missar vi runda bords-samtalet. Frågorna är jätteintressanta och diskussionen viktig – man får kanske förlåta lite klumpigheter… men det hade i alla fall varit intressant att se om resultatet från undersökningen togs upp under debatten, och på vilket sätt.

Den kvinnliga entreprenören

av Bobbi

Igår fick jag ett mail med en inbjudan till ett event för kvinnliga entreprenörer. Det satsas stort på detta område just nu, vilket inte är fel, men när jag började läsa hajade jag till. Så här inleds mailet:

"Mod. Passion. Jonglör - Bli kvinnlig Entreprenör.
Vankar du runt i starta-eget tankar men inte vet om du kan, om du vill eller om du törs? Är det verkligen det du vill överhuvudtaget? Hur är det att driva företag? Är det krångligt? Eller har du precis startat och driver företaget med nyfikna ögon och lite vingliga ben?"

Och tilltalet får mig att se rött. Jag skulle vilja se någon, någonsin tilltala blivande manliga entreprenörer på det sättet... som vankande runt med nyfikna ögon och vingliga ben, frågande sig själva om detta är vad de vill över huvud taget...
Som jag tolkar det utgår man ifrån att kvinnor har en inbyggd osäkerhet, och att det är den som hindrar dem från att starta företag. Är det verkligen så? Är det säkerställt genom undersökningar, eller utgår man bara ifrån att kvinnor är mera osäkra i sitt företagande än män?

Längre fram i mailet kommer detta:

"Kom och hör vår historia som företagare eller företagerskor som en del vill kalla det. Inspireras. Vi har enskilda firmor och AB. Helt olika verksamheter. Helt olika livssituationer. Och ändå så mycket gemensamt i våra liv som kvinnliga egenföretagare. Ställ gärna frågor till oss. Gärna s k dumma frågor för de är smarta att ställa innan man gått vilse i företagsdjungeln."

Ja, för vi kvinnor kommer ju självklart att gå vilse i djungeln. Den är stor och läskig och svår för oss stackars våp (gäss?) (som visst ändå kan om vi bara får tillräckligt med inspiration, uppmuntran och klappar på huvudet...) ?!
Det är inte fel att lyfta fram att det finns osäkerhet inblandad när man ska starta/driva företag, men jag tycker att tilltalet är infantiliserande. Jag trodde vi hade kommit längre än så. Är det fortfarande på den nivån att vi ska sitta i ring, hålla varandra i händerna och ropa "kvinnor kan" (med våra röster som ju tyvärr inte är lika starka som männens)?
Är det inte en självklarhet att kvinnor kan?

What playgrounds are girls in need of?

By Karin

First I start out with one of my favourite quotations:

"Boys can use games to escape into a fantasy world which allows them to prepare themselves for the requirements of adult masculinity, they can gird their digital loins with magical potencies and vanquish enemies with their limitless strength. They can also get killed, over and over again, along the way, until they have achieved the degree of mastery that makes them champions. Then they can reach in to the full storehouse of boy games and accept another challenge. […]
The cultural prescriptions for femininity are equally stringent - and they are also internally contradictory. Girls are expected to be both frail and enduring, helpless and competent, fun loving and sensitive, emotional and available, needy and nurturing, vain and moral. Girl needs games in which they can rehearse and express the ambiguities and contradictions of femininity. Navigating the shoals of femininity are the stuff girls think about.”

(Brunner, Bennet & Honey, 1997, s. 86-87)

This is something I’ve been thinking about for quite some time; why girls’ relationships to games seem so complex. Not only does this concern whether or girls like games or not, and if so which games they like, but it inevitably comes down to the phenomenon of play. Play is an important part of a child’s development. Through play the child manages the transition between the inner world of the psyche and the outer reality (Winnicott). Play thus becomes a very important tool for young boys and girls to use in order to deal with the expectation that are held on their future identity. It becomes even more so if you consider the theories of Judith Butler. She states that gender is something that is performed through an individual’s actions. So to become the “right” gender (and this is of course expected to go along with the body you are happen to be born with) you have to learn how to perform the “right” actions.

Skill comes with practise. If being a girl means I need skills in certain areas different from what I would need if I were a boy (seen from the society’s point of view), than the things (actions) I will have to practise will be different too. As said in the quotation femininity is a very ambiguous and contradictory thing. There are some safe grounds that all girls know about (for example dress in pink and you’ll be fine!) but there are a number of areas that are like minefields. It’s okay to do them but not too much or with too much enthusiasm. Take sports for an example. It is certainly considered good to be sporty as a girl (you shouldn’t be fat and lazy!), but if you would happen to get too muscular then it can be a problem. Whether or not these norms are something that we as grown ups agree upon or not doesn’t matter, it will for sure be something young girls are very concerned about. We can only hope to influence these girls into becoming free women who can put the rigidity of these norms behind them.

So how can we make empowering playgrounds for these girls entangled in the complexities of femininity? Are there places where they can explore their identity freely without feeling highjack by the society?

The first step is to make it possible for girls to play at all. Here is a blog entry from an angry mum who curses the way the fashion of girly clothes makes it impossible for her young daughter to play freely. There are so many things that are going on during those vulnerable years of childhood and adolescence, many small strings that all together weave a net of passivity laid upon women. It makes me furious to think about it… But I believe there are ways to sneak past these mechanisms of oppression.

There is more to play than first meets the eye. The transformative potential in play is sometimes underestimated. In play everything can be put up side down. The imagination is free to run wild and new discoveries can be made and explored. The sphere for personal actions expands (like a bubble you blow with your chewing gum!).

I recently read a study on what German girls like and dislike in videogames. It came down to three things; they disliked violence and over sexualized portrayals of women, and they liked a richness of social interaction in games. This is certainly nothing new or surprising. There are many pink games that exclude violence, have cute little characters and are all about relationships. Still it all seems so superficial to me. We need to dig deeper than that. Be more unexpected.